Hur och varför blev jag riktigt politiskt aktiv? Jag var vuxen, närmare 30 år och hade redan två barn när jag aktiverade mig med andra småbarnsmammor i lekparks- och dagvårdsfrågor i Karis. Det började intressera mig att vem det riktigt är som bestämmer hur allt fungerar, var skolor och daghem byggs och hur familjerna bemöttes. Där började mitt livslånga intresse att delta i samhällsbygget.

Första tiden som förtroendevald var spännande men också tidskrävande. Det krävdes en hel del tid och ansträngningar att lära sig allt som var nytt, läsa på, skapa nätverk och sätta sig i saker vid sidan av ett heltidsarbete och småbarnsfamiljeliv. Möten var många, ofta var de också tråkiga, men alltid nu och då upplevde jag att jag hade varit med och göra någonting gott och betydelsefullt och ville göra ännu mera.

Dom gångerna jag övervägde att lägga ner med allt och drömde om att leva vanligt vardagsliv med lediga veckoslut och lugna kvällar var inte många, men visst hände det också – speciellt svårt var det ibland då något av barnen utsattes för kommentarer i stil med att ”din mamma är säkert aldrig hemma”. Sådant sårade både mig men säkert speciellt barnen. En sensommar sprang min då 10 åriga minsting efter säsongens sista fotbollsmatch över gräsplanen och ropade högt så att alla skulle höra: ”Min mamma har varit och tittat på alla våra matcher i sommar”. Det tog i hjärtat att mitt barn upplevde att han måste försvara sin egen mor inför andra vuxna.

Speciellt före riksdagsvalen funderade jag på förhand hur barnen skulle ta det när mammas ansikte skulle sättas upp på var och varannan lyktstolpe i byn. Samma dag som valarbetarna hade satt upp affischerna, fick jag ett samtal av sonen: ”Mamma, mamma, dina valaffischer är nu ute, det finns en utanför vår skola, jag och Alf var under rasten ute och pussade dig!” Glädjen och stoltheten i hans röst berättade allt.

Familjens och vännernas stöd har betytt mycket. Också det, att det finns folk som är redo att år efter år gå ut på torget och på möten inspirerar mig – jag är ju inte aktiv för min egen skull utan för vår skull. Ensam kan ingen åstadkomma någonting.

Nu är det dags igen. Det känns underbart och fint att gå ut och träffa människor i valrörelsen. Ivern jag hade då allt började är kvar, men mycket har också ändrat. Ålder och livserfarenheterna har gjort mig mognare. Barnen har hunnit bli vuxna. Idag är det viktigare för mig att lyssna än att prata. Jag vågar också säga ”jag vet inte” om jag inte vet. Jag är i gott skick både fysiskt och psykiskt.

Det finns inget större förtroende man kan få av sina medmänniskor än att få representera dem i Finlands riksdag. I vår grundlag står det att statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen. Det tänker jag på varje dag.

Publicerad som kolumn i Västra Nyland idag