Heräsimme aikaisin aamulla ylimääräisiin uutislähetyksiin, joissa kerrottiin että Yhdysvallat, Ranska ja Iso-Britannia ovat pommittaneet syyrialaisia kohteita aikaisin lauantaiaamuna Suomen aikaa. Kansainvälinen tilanne on vakava ja on ilmeinen riski, että suurvaltojen väliset jännitteet kiristyvät entisestään. YK:n pääsihteeri Antonio Guterres varoitti eilen täysimittaisesta sotilaallisesta eskaloitumisesta. Kokenut ulkomaankirjeenvaihtajana, journalisti Tom Kaikkonen arvioi aamun tv-lähetyksessä, että Syyria, Iran ja Venäjä ovat raivoissaan aamuyön iskujen johdosta.

Syyrian tapahtumat eivät ole jotain, joka ”tapahtuu kaukana, eikä kosketa meitä mitenkään”. Kun kansainvälisiä sopimuksia ei noudateta, kun miljoonat ihmiset joutuvat pakenemaan, kun sadantuhannet menettävät henkensä ja kun kansainvälinen yhteisö on voimaton, on meillä kaikilla syytä suureen huoleen.

Kansainvälinen yhteisö on toisen maailmansodan jälkeen kyennyt etenemään huikeita askelia rauhan rakentamisen, joukkotuhoaseiden kieltämisen, ihmisoikeuksien edistämisen ja ilmastotavoitteiden saavuttamisen tiellä. Valitettavasti YK ja sen turvallisuusneuvosto ovat viime aikoina yhä useammin joutunut turhautuneena toteamaan, ettei yksimielisyyttä toimintalinjalle ole.

Maailma tarvitsee toimivan turvaneuvoston. Turvallisuusneuvoston tehtävänä on ensisijaisesti maailmanrauhan ja kansainvälisen turvallisuuden edistäminen ja suojeleminen. Nyt yksikin jäsenmaa voi estää YK:n ja turvallisuusneuvoston perustehtävän toteuttamisen. YK:n ja turvallisuusneuvoston toimintaa on syytä uudistaa siten, ettei yksi ainoa jäsenmaa voi itsekkäistä syistä estää koko kansainvälisen yhteisön edun mukaisen toimintalinja toteuttamista. On aika todeta, että veto-oikeus pahimmillaan riskeeraa koko kansainvälisen yhteisön toimintakyvyn ja sitä käytetään yhä useammin. Veto-oikeus on syytä uudistaa ja yksi ehkä realistisin vaihtoehto on siirtyä malliin, jossa tarvittaisiin vähintään kaksi jäsenmaata, ennenkuin yhteiset pyrkimykset pysäytetään. Näin yksittäinen jäsen ei voisi enää yksin käyttää veto-oikeuttaan.

Vi vaknade tidigt imorse till extra nyhetssändningar som berättade, att USA, Frankrike och Storbritannien bombade syriska mål tidit på lördagsmorgonen. Vi befinner oss i ett allvarligt intenationellt läge och det finns en risk att spänningarna mellan stormakterna växer yttetligare. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres varnade igår för en fullskalig militär eskalering. Den erfarna korrespondenten och journalisten Tom Kankkonen analyserade situationen i TV i morse och hans bedömning var att Syrien, Iran och Ryssland är rasande (raivoissaan) efter morgonnattens bombning.

Det som nu händer i Syrien är ingenting som ”händer långt borta och berör eller angår oss inte”. Om internationella lagar och fördrag inte följs, miljoner med människor hamnar fly, hundratusentals dödas och internationella organisationer och konfliktlösningsmekanismer inte fungerar, angår det oss alla.

Att världssamfundet efter andra världskriget kunde sluta fördrag och avtal efter varandra, har varit en enorm prestation. Fredsprocesser, förbjudandet av användandet av masstörelsevapen, mänskliga rättigheter, klimatmål – enorma prestationer som har tagit både vår planet och mänskligheten långt.
Men när vi ser var världssamfundet har hamnat med länder som håller på sitt, inte är redo att söka gemensamma lösningar och att det internationella samfundets gemensamma paraply FN och dess säkeretsråd gång på gång står inför faktumet att den inte lyckas nå en enighet, är vi tvungna att ställa många frågor – vad händer nu, hur fortsätter krisen i Syrien, när och var eskalerar följande kriser, hur och var lyckas vi lösa dem?

De närmaste timmarna, dagarna och veckorna visar hur den aktuella krisen kring Syrien utvecklas och vad händelserna för förkonsekvenser i den internationella politiken. Men samtidigt är det dags att se över FN:s säkerhetsråd. Världen behöver ettfungerande säkerhetsråd. Säkerhetsrådets uppgift att utreda hot och brott mot freden, upprätthålla freden i världen och att komma med lösningar hur oroligheter bäst dämpas verkar inte lyckas med de nuvarande mekanismerna. FN:s principer bör reformeras. Det är ohållbart att en enda medlemsstat, genom att lägga in sin veto, kan förhindra fredsprocesser och således riskerar i värsta fall i hela världens undergång. Det är i ingens intresse att låta ett enda land sabotera hela resten av världssamfundets strävanden. Det är dags att på allvar inse, att vetorätten borde reformeras och en realistisk metod kunde vara att det framöver krävdes minst två länder för att skrinlägga beslut i säkerhetsrådet.