Den flerfaldiga unga nationens utrikesminister Väinö Voionmaa påminde ofta, att det är klokt att undvika snabba ryck i utrikespolitiken. Finlands styrka har mycket länge varit en välvårdad, stabil utrikespolitik och goda relationer till grannarna. Under flere årtionden har man byggt på det här förtroendekapitalet och det bör av alla aktörer förvaltas med värdighet och omsorg.

Mot den här bakgrunden låter statsmnister Stubbs och försvarsminister Haglunds senaste tiders Nato-uppträdanden konstiga. Samlingspartisten Stubb är ivrig Nato-anhängare och anser att Finland borde gå med i Nato eller närmare sagt borde redan ha gjort det 1995. Sauli Niinistö var 1995 Samlingspartiets ordförande och nu är han sittande president som har rakryggat försvarat Finlands officiella säkerhetspolitiska linje. Under ytan ligger frågan varför Stubb med sina natoanföranden vill insinuera, att Sauli Niinistös tidigare och nuvarande linje har varit fel?

Det uppstår självfallet en förvirring både här hemma och utomlands kring utrikespolitiskt ledarskap mellan statsministern och presidenten samt en förvirring vad Finlands linje riktigt är; är det det som står i regeringsprogrammet klart och tydligt att Finland inte under denna valperiod kommer att ansöka eller bereda ett medlmsskap i Nato eller är det det som statsministern och försvarsministern personligen tycker och talar för både här hemma och på sina tjänsteresor utomlands?

Det har varit en lång och bred finlandssvensk tradition att driva aktiv och fredsvillig utrikespolitik som respekterar folkopinionen och presidenten. Tyvärr är det svårt att hitta spår av den här traditionella politiken i dagens Sfp. Att partiet länge haft försvarsministerportföljen har lämnat sina spår och gjort Sfp militäralliansvänligt, det syns tydligt och kan bara beklagas.

Vår västliga granne Sverige har nyss gjort sina linjedragningar kring Nato för de närmaste åren. Stefan Löfvens regering slog fast att Sverige inte kommer att anhålla om ett medlemsskap i Nato. Linjen är välkommen och förväntad. För Finland vore det klokt och stabiliserande att också här i nästa regeringsförhandlingar slå fast att vi vill, liksom Sverige, fortsätta som alliansfria och att det inte finns någon orsak att ändra på nuläget för vår del.

En alliansfrihet för både Sverige och Finland framöver skulle betyda fortsatt stabilitet i Norden. Och inte bara det. Ett fortsatt och intensifierat försvarssamarbete mellan Finland och Sverige öppnar också många möjligheter inom flere olika sektorer; inom luft- och sjöbevakning, utbildning och materialanskaffningar.

Stenfoten i vår försvarspolitik bör självfallet vara det egna försvaret; det är ingenting vi kan överlämna vare sig till Nato eller någon annan organisation. Många generationer har ställt upp för ett trovärdigt eget försvar. Jag hoppas det blir så många generationer framöver. I januari kommer jag tillsammans med andra mammor och pappor att samlas i Dragsvik när våra söner och döttrar svär faneden som inleds som följande: ”Jag lovar och försäkrar att vara en pålitlig medborgare trogen Finlands rike. Jag vill redligt tjäna mitt land och efter all min förmåga söka och främja dess väl och bästa”.