Viime vuonna vietimme ihanan maamme Suomen 100-vuotisjuhlaa. Meillä oli monta syytä juhlaan. Olemme kansakuntana yltäneet todella pitkälle. Iloitaan siitä yhdessä.

Tänä vuonna vietämme raa’an ja verisen sisällissotamme 100-vuotismuistovuotta. Historiamme on yhteinen, mutta niin on tulevaisuutemmekin. Onneksi se ei ole ennalta määrätty, vaan teemme sen yhdessä.

Tässä oma historiani. Surullinen ja koskettava tarina, mutta myös tarina joka kertoo siitä, että meillä on toivoa ja että meillä on myös tulevaisuus. (Svensk text efter ***).

Isoisäni isä Fredrik Feldt myytiin huutokaupassa 7-vuotiaana lapsena vähiten tarjonneelle.Huutolaisuus oli järjestelmä, jossa kunta luovutti huutokauppaa muistuttavassa tilaisuudessa elatusta vailla olleen lapsen tämän ylläpidosta vähiten rahaa vaatineelle perheelle tai henkilölle. Lasten lisäksi saatettiin myydä myös vanhuksia, sairaita tai vammaisia. Huutolaisten ylläpito oli usein huonoa ja heillä saatettiin teettää paljon töitä.

Aikuiseksi tultuaan 7-vuotiaana lapsena myyty Fredrik Feldt ryhtyi työmieheksi, muutti vuonna 1903 töihin maatilalle Etelä-Suomeen, Inkooseen. Hän rakastui talon tyttäreen Ainaan, jonka kanssa perusti perheen. He saivat 5 poikaa; esikoisenaan isoisäni Fredrik Vilhelmin. Perhe muutti vuonna 1905 Karjaalle, jossa Fredrik Feldt oli aloitteellinen suomenkielisen työväenyhdistyksen ja työväentalon perustamiseksi.

Poliittiset tapahtumat eskaloituivat ja punaisten riveissä toiminut Fredrik Feldt vangittiin. Häntä pidettiin vankina työväentalossa, jonne hänen vaimonsa Aina salakuljetti hänelle ruokaa. Erinäisten kuljetusten jälkeen hänen tiensä päättyi Inkoon Västankvarniin, jossa hän ja hänen toverinsa kaivoivat omat hautansa, joihin heidät teloitettiin 25.5.1918. Hän oli tuolloin 39-vuotias 5 lapsen isä.

Sellainen oli Suomi 100 vuotta sitten. Vuosikymmeniä myöhemmin, kun minä – saman suvun tytär – 3 sukupolvea myöhemmin olin 7-vuotias, oli Suomi kovin erinäköinen. Aloitin vuonna 1975 ensimmäisten ikäpolvien joukossa maksuttoman peruskoulun; koulun johon pääsivät kaikki lapset, myös me eri tavalla osattomat. Hyvinvointiyhteiskunta oli syntynyt.

Joka päivä, noustessani eduskunnan jykevät kiviportaat, ajattelen miten suuri saavutus pohjoismaisen hyvinvointiyhteiskunnan rakentaminen on ollut tälle pienelle, aikanaan kovin jakautuneelle maalle. Ja miten tärkeää on, että me yhdessä – yli puoluerajojen, yli hallitus-oppositioasetelman – teemme kaikkemme, jotta kaikki ihmiset voisivat tuntea olevansa arvokkaita yhteisen hyvinvointiyhteiskuntamme jäseniä.

***

Min farfars far Fredrik Feldt utauktionerades som 7-åring på en fattigauktion till den som krävde den lägsta ersättningen av kommunen för hans underhåll. Ett 7-årigt barn såldes på en auktion. Fattigauktion var ett system i Finland och Sverige där kommunen överlät uppehället av barn åt de personer eller familjer som bjöd minst för barnens uppehälle. På dessa tillställningar auktionerade man också ut åldringar, sjuka och handikappade. Uppehället för dessa människor var ofta undermåligt och de hamnade ofta att arbeta under slavliknande förhållanden och barnen utsattes ofta för våld och misshandel.

När Fredrik Feldt sedan växte upp och blev myndig flyttade han till södra Finland och Ingå där han år 1903 började arbeta på en bondgård. Han förälskade sig i gårdens dotter Aina Kvarnström med vilken han gifte sig och bildade familj. Med tiden fick Fredrik och Aina fem söner av vilka den förstfödda, Fredrik Vilhelm var min farfar. Familjen flyttade år 1905 till Karis och bosatte sig i den s.k. ”Feldska stugan”, som fanns ännu på 1970-talet bredvid Betelkyrkan snett mittemot Fokus på den tomt som fortfarande i folkmun kallas ”Feldska tomten”.

Fredrik Feldt var initiativtagare till grundandet av en arbetarförening i Karis och deltog aktivt i bygget av Folkets hus på Köpmansgatan. Ute i Europa rasade första världskriget och även i Finland uppstod oroligheter och politiska spänningar som utmynnade i ett blodigt inbördeskrig. Granne stod mot granne.

Efter den tyska erövringen av Karis fängslades Fredrik Feldt, som hade varit aktiv rödgardist och han hölls fånge på Folkets hus dit hustrun Aina smugglade mat åt honom. Efter diverse fångtransporter tog hans liv slut i maj i Västankvarn i Ingå. Han och hans kamrater tvingades att gräva sina egna gravar i skogen och arkebuserades där på ort och ställe. Fredrik Feldt var vid sin död en 39-årig fembarnsfar. Sådant var Finland för 100 år sedan.

Änkan Aina uppfostrade pojkarna av vilka fyra levde till vuxen ålder, skaffade sig yrken, bildade familjer och levde långt och värdigt liv. Det är svårt att ens försöka förstå hur det var att fortsätta familjens liv på en liten ort som Karis efter dessa händelser. Flera andra familjer hade genomgått liknande dramatiska och traumatiska upplevelser. Men livet måste trots allt fortsätta.

När jag tre generationer senare var 7 år gammal, såg Finland väldigt annorlunda ut. Då fick jag, år 1975, bland en av de första årskullarna börja i en avgiftsfri grundskola som var öppen för alla barn – också för de sämst lottade i samhället. Välfärdssamhället, som bla Fredrik Feldt hade drömt om, hade sett dagens ljus.

Finland och vi finländare har gjort en lång och viktig resa. I dag har vi många skäl för tacksamhet – tacksamhet för att vi efter inbördeskriget på något sätt lyckades samexistera, bygga vår lilla nation, stärka vår sköra demokrati, ta ett steg i taget på försoningens väg och bli ett nordiskt välfärdssamhälle. Det känns angeläget att stanna upp och minnas det som hände för 100 år sedan. Lika angeläget känns det att fortsätta vårt samhällsbygge och att göra det ännu bättre för kommande generationer.