SDP har idag ställt upp tre kandidater till partiets interna omröstning, där våra medlemmar väljer den kandidat de anser vara bäst lämpad att ställa upp i presidentvalet i januari-februari 2018.

Jag tycker det är bra att socialdemokraterna ordnar en medlemsomröstning om kandidaten till presidentvalet. Konkurrensen är bra för kandidaterna, som under kampanjen inför medlemsomröstningen får lov att fundera på teman och finslipa sitt budskap. Samtidigt får den finländska socialdemokratiska rörelsen möjlighet att diskutera utrikes- och säkerhetspolitik och även frågan om värdeledarskap.

För mig känns de åsikter som framförts om att det inte lönar sig att ställa upp en egen kandidat i presidentvalet då den nuvarande presidenten är så populär bland folket, främmande. Ifall endast de personer, som med säkerhet tror sig bli valda skulle kandidera i olika val, skulle vår demokrati se mycket annorlunda ut.

Världen har förändrats mycket sedan januari 2012 då finländarna senast valde president. I en västerländsk demokrati kan valet av president inte betraktas som en formalitet eller som en uppgift där man automatiskt blir omvald. Medborgarna och de politiska partierna har all orsak att åtminstone vart sjätte år föra en grundlig diskussion om vår utrikes- och säkerhetspolitik och vårt lands roll i en värld i ständig förändring. Man bör utöver gårdagen också kunna se nuet och framförallt in i framtiden.

Finlands utrikes- och säkerhetspolitik präglas av en lång tradition av konsensus, vilket jag också själv förespråkar. I ett öppet demokratiskt samhälle är det dock viktigt, att också svåra frågor betraktas ur en kritisk synvinkel. Frågorna bör kunna behandlas öppet och med deras rätta namn.

Socialdemokraterna har under de senaste åren varit mycket snälla i sitt förhållande till Sauli Niinistö. Diskussion har närmast förts om frågor där vi varit överens, så som upprätthållande av goda relationer till våra grannar och alliansfrihet. Socialdemokraterna bör också våga prata högt om de saker där vi är oense med Sauli Niinistö.

Jag tycker att det under Sauli Niinistös presidentperiod tagits några beklagliga steg bakåt i utrikespolitiken. Först och främst har Finland på ett iögonenfallande sätt dragit sig tillbaka från världsscenen och inte visat någon vilja att vara en aktiv global aktör på samma sätt som under president Halonens tid.

Det var också en besvikelse att Sauli Niinistö inte deltog i det viktiga FN-mötet i Rio om hållbar utveckling, där man sökte gemensamma lösningar på vår tids stora globala problem såsom fattigdom, svält, ojämlikhet och klimatförändringen. Jag tycker det gav en felaktig bild av Finland och berättar att ambitionsnivån gällande samarbete regeringar emellan inte är så hög som den borde vara.

I en värld av ömsesidigt beroende borde Finland ta en aktivare roll; nu har vi otvetydigt dragit oss tillbaka. Finlands och finländarnas öde är ständigt beroende av hur spänningarna i världen formas. Hur ska ett framstegsvänligt samfund, som understryker och främjar jämlikhet och jämställdhet, kunna i det internationella samfundet ta rollen som värdeledare och tala och verka jämsides med de övriga nordiska länderna så att man lyssnar på oss.

Det är också nödvändigt att klarlägga presidentkandidaternas ställningstaganden som värdeledare. Man bör kunna prata för tolerans utan att bli beskylld för extremism. Tolerans och samexistens mellan olika kulturer och stammar är en gammal finländsk tradition. Tolerans är inte extremism. Det finns endast en extremism – den som inte godkänner demokratiska, humana värden och varje individs okränkbara människovärde. Sauli Niinistös tal om ytterligheter för en tid sedan kom alldeles onödigt att stämpla många personer, som har talat och jobbat för att hjälpa människor i nöd. Värdeledarskap förutsätter empati och förenar människor, det fördjupar inte befintliga skiljelinjer.

Presidenten bör hjälpa nationen att fundera över vad okränkbart människovärde och tolerans betyder i praktiken. Presidenten bör på riktigt vara bekymrad över folkets tudelning. Fastän landets regering skulle vara tvungen att fatta hårda beslut som berör många människor, bör presidenten förstå de bekymmer och den nöd människor utsätts för i sin vardag. Presidentens uppgift är att påvisa hur vår nation hålls enad.

Jag vill vara kandidat för ett framstegsvänligt Finland. Finland behöver en president är en röst för rättvisan. Jag vill att Finland ska vara känt som en aktiv internationell aktör som tillsammans med andra söker lösningar på vår tids svåraste frågor. Det behövs alternativ i en demokrati.

Maarit Feldt-Ranta