Sibbo socialdemokrater 50 år
15.10.2016 Sibbo
Riksdagsledamot Maarit Feldt-Ranta

Det är alltid roligt att gå på fest. Men att få komma och dessutom att få festtala på en arbetarförening som firar 50 år, är någonting riktigt särskilt. Jag kommer att tänka på alla de åren, alla möten, alla målsättningar och alla människor, som under de här årtionden hållit socialdemokratins fana högt här i Sibbo med omnejd.
Men alldeles speciell blir den här dagen för mig av den anledningen, att en av mina absolut största förebilder, Ulf Sundqvist, som är en av de grundande medlemmarna i den här föreningen, är här och firar med oss idag. Jag har Uffe att tacka för mycket. Jag och många andra har under åren fått njuta av den glöden som drev dig för 50 år sedan och som driver dig idag i dina många och viktiga uppdrag. Du har förutom skött alla de uppdrag den här rörelsen har gett dig, också tagit både tid och ansvar för att lära oss som har kommit efter dig och det är en glädje att föra kampen vidare. Jag ser den här festen också som en hyllning till ditt livsvärv i vår rörelse.

När vi nu firar Sibbo Socialdemokraters 50-årsjubileum och närmar oss samtidigt Finlands 100-årsjublileum, är det på sin plats att stanna upp och se var vi på riktig befinner oss idag, i hurdan tid firar vi. Föreningen är grundad 1966, några år innan jag själv föddes, och under dess 50 år har det hänt mycket. Det mest centrala och det mest elementära som har skett, har varit uppbyggandet av det finländska, nordiska välfärdssamhället med allt vad det innebär; pensionssystemet, dagvården, folkhälsolagen och inte minst kronjuvelen, grundskolan.

Finland är i ett vägskäl. Det låter väldigt dramatiskt. Men de facto är läget sådant att om den sittande regeringen genomför alla de förändringar den har aviserat, kommer Finland att se väldigt annorlunda ut när den här valperioden är slut.

Det händer mycket hela tiden och det kan vara svårt att åtskilja stora linjer från enskilda beslut. De största målsättningarna regeringen har, och som vi är oroliga för, är att regeringen vill ändra Finland från ett nordiskt välfärdssamhälle till kommersiell ”help you´re self” , hjälp dig själv, samhälle. Den offentliga social- och hälsovården tvångsbolagiseras. Hälsovården öppnas upp för multinationella riskkapitalbolag. Universiteten och utbildningen på samtliga nivåer bantas ner rejält. Antalet vårdare inom äldreomsorgen skärs under nordisk minimum.

Allt som kan, bolagiseras. Riksdagens majoritet godkände redan i våras att skogsstyrelsen som har hand om naturområden och friluftstjänsterna bolagiserades. Tågturer har lagts ner för att bädda för privata trafikbolagens intrång i kollektivtrafiken. Taxitrafikens regler ska slopas.
Med den orättvisa skattepolitiken, avgiftspolitiken och riktandet av nedskärningarna till låg- och medelinkomsttagarna vill regeringen ytterligare öka inkomstskillnaderna och klyftorna; finländarna delas på många sätt i två läger; de som klarar sig bättre och bättre på bekostnad av dem som klarar sig sämre och sämre.

Regeringen har motiverat sina nedskärningar med att Finland måste få bukt på skuldsättningen och därför borde alla acceptera de svåra nedskärningarna. Men det är viktigt att vi ser vad som på riktigt håller på att ske. Regeringen slutar inte alls med att skuldsätta oss, tvärt emot vad den säger, utan lånar upp mera i år än i fjol och nästa år tänker regeringen låna ännu mera än i år. Men det riktigt viktiga är, vad regeringen använder de här upplånade pengarna till. Ja, inom ramen för ett avtal med arbetsmarknadsparterna kommer löntagarna, och efter våra krav också pensionärerna, att få skattelättnader; det är både ekonomiskt klokt med tanke på köpkraften, men också rättvist. Men utöver det här lånar regeringen upp pengar för att sedan skänka dem i form av skattelättnader till olika välmående intressegrupper som inte alls behöver samhällets stöd.

Regeringen Sipilä har redan tidigare gjort klart att de har befriat höginkomsttagarna helt och hållet från de nedskärningar som nu istället riktas mot låginkomsttagarna, folk med mindre pensioner, barnfamiljer, arbetslösa, dem som är på sjukdagpenning och för studeranden och nu har regeringen ytterligare riktat extra skattelättnader till de två högsta inkomstdeciler, som har det allra bäst. Det är helt enkelt bara fel.

Det är helt enkelt bara fel och det kan vi inte acceptera. Det är därför jag och många andra i riksdagsgruppen, i partistyrelsen, i distriktsstyrelser, i lokalföreningar och i gräsrötterna ger oss iväg och tar en diskussion och en kamp om de här frågorna alla dagar. Jag kan inte komma ihåg när vi skulle ha varit så motiverade som nu, som jag sade, det är väldigt mycket av det centrala i det nordiska välfärdssamhället som är på spel. Också detökar motivationen att jobba hårt i oppositionen, att det har visat sig, att med sakargument, påvisat fakta och allmänhetens stöd, har vi lyckats få regeringen att backa i flera frågor som har upplevts extra orättvisa, så som skärandet i pensionärernas bostadsbidrag, höjandet av dagvårdsavgifterna, möjliggöra gömmandet av beskattningsbar egendom utomlands och senast igår gav regeringen efter i sitt kortsiktiga och inhumana försök att lämna över 75-åriga handikappade utan handikappstöd. Den här hösten tar vi ännu en stor kamp om antalet vårdare inom äldreomsorgen som regeringen planerar sänka så lågt att en human vård inte mera är möjlig. Det är helt enkelt oacceptabelt att regeringen tänker sätta minnessjuka åldringar i anstalter och lågavlönade sköterskor att betala notan för miljonarvtagarnas skattelättnader.

Men det är inte bara landets regering och dess försök att skrota vår nordiska välfärdsmodell, som skriker efter vår uppmärksamhet. Viutmanas idag också av fascism, rasism, extremrörelser och språkhat.

Sannfinländarna som sitter i landets regering, flörtar öppet med rasism, kräver inte att deras kommunalvalskandidater skriver under den europeiska deklarationen fri från rasism, låter sina riksdagsledamöter vara aktiva i rörelser som är eller har täta kopplingar till högerextremistiska rörelser. Historian har visat, att vi inte ska blunda för det här, trotts att det är en svår och obehaglig kamp. Extremistiska rörelser hör inte hemma i Finland och regeringen kan inte regera med stöd av partier eller riksdagsledamöter som inte säger ifrån extremistiska organisationer, hatprat eller hets mot folkgrupper.

Det är inte bara det lokala, som händer här i Östra Nyland eller det nationella, som händer här i Finland, som utmanar oss. Händelser ute i världen kräver också vår uppmärksamhet och vi har ett ansvar, en lång tradition och en skyldighet av att vara en del av lösningen till nordiska, europeiska och globala frågor. Vi har varit och bör också framöver vara en internationell rörelse och höja vår blick ovanför våra vardagliga bekymmer.

Asien knakar i fogarna och tiden då befolkningstillväxten begränsas desperat med regleringar börjar komma till sitt slut. En stor del av människor börjar så småningom kräva förnödenheter som kylskåp och dusch – någonting vi i västvärlden tar för givet. Det här ställer helt nya krav att hitta lösningar till stora miljöutmaningar som klimatförändringen. Det är ingenting vi kan eller vill ställa oss utanför.

Nord Afrika och Mellanöstern har genomgått de senaste åren en demokratirevolution som gav folk helt ny framtidstro. En ny tid har öppnat sig för unga tunisier, egypter och libyer. Samtidigt är utvecklingen och händelserna i Syrien ofattbara; oskyldiga människoliv skördas dagligen. Vi kommer inte undan de här händelserna genom att stänga av TV:n.

Jag vågar inte säga någonting om Norra Amerika och stormakten USAutan nöjer mig med att tillsammans med hundratals, tusentals miljoner människor att hålla andan inför presidentvalet i USA. Lika komplex är läget i vårt grannskap.

Och, bästa kamrater, se på Europa, vars ledare just nu försöker hitta lösningar till en kris som kan betraktas på många sätt – det ekonomiska, det politiska och det humanitära förtroendet har med fog blivit ifrågasatt avmånga. Frågorna hur EU och Europa som en värdegemenskap kommer enat ut från krisen är flere än svaren.

Allt det här kan kännas ganska omtumlande och ganska mycket. Men det förflutna förpliktar och också framtiden förpliktar. Jag tror inte att Ulf Sundqvist och hans kamrater, då de grundade den här föreningen, tänkte att det skulle bli dans på rosor. Jag är ganska säker att de inte tänkte så. De visste att det kommer att bli en tuff kamp, men också att det är en kamp värt att ta och att de har allt som behövs för att förvekliga de ideal och målsättningar de ställde upp för då, 1966.

Historian har bevisat, att de hade rätt. På samma sätt är det nu vår tur. Vår och de kommande generationernas uppgift blir inte att bygga upp välfärdssamhället, utan att förvalta det och utveckla det. Uppgiften blir också att försöka tillsammans med andra hitta lösningar på de stora kriserna som skakar välden just nu.

Någon kan tycka att allt det där är långt borta och svårt att greppa, men någon klok har sagt ”Think global, act local”, ”Tänkt globalt, agera lokalt”. Det är en bra ledtråd. Det finns dagligen möjligheter till aktivt medborgarskap överallt; i kommuner, i föreningar och medborgarrörelser eller på gatan. Vår följande möjlighet att agera lokalt är vårens kommunalval då vi kan påverka många frågor.

Jag hoppas innerligt att då föreningen i tiderna firar sina 70 år eller 100 år, står det en motiverad, arbetsglad socialdemokrat, som representerar den följande generationen, här och berättar att vi har lyckats med vår uppgift. För det är så sant som vi ofta brukar sjunga: tillsammans bygger vi landet.

Jag gratulerar Sibbo Socialdemokrater jubileet till ära och tackar alla som har gett en bit av sig själv till vår gemensamma rörelse under olika årtionden. Det har varit viktigt, det har varit värdefullt och den kampen fortsätter. Tack!