De senaste veckorna har jag inte mera hört det, men tidigare under hela mitt vuxna liv har jag hört det ofta – nämligen att det inte finns några skillnader mellan partierna längre. Centern, Samlingspartiet och Sannfinländarna har nu regerat i drygt 100 dagar och ganska många saker ser ut att ändra.

Regeringen har under sin korta tid i makten lyckats sätta allt upp och ner på arbetsmarknaderna. Barnträdgårdslärarna, poliserna, sjukskötarna, lärarna, industriarbetarna, försäljarna och flera andra är förbryllade över regeringens ensidiga diktat att sänka de här arbetsgruppernas löner, förkorta deras semestrar samt överlägga ekonomiska ansvaret för insjuknandet på arbetstagaren själv – också i yrken som barnskötare där flunsorna och magsjukorna är vardag pga. arbetets art. Jag förstår att folk är förbannade. Regeringens agerande är förutom orättvist, också kortsiktigt.

Regeringen har varit sparsam i att berätta att Finlands lönenivå ligger i samma klass med Sveriges och Tysklands. Regeringen har inte heller öppet marknadsfört att barnmorskorna, åldringsvårdarna, barnskötarna och andra lågt avlönade kvinnor på offentlig sektor måste avstå för sina söndagstillägg, ledigheter och semestrar för bekosta det att regeringen vill ge näringslivet ett bidrag på tre miljarder euro. De arbetsplatser som skulle uppstå när den förra regeringen gav en skattegåva på en miljard euro till näringslivet har ingen sett ett spår av – den miljarden har gått upp som röken i dividenderna som delas ut samtidigt som uppsägningsvågen fortsätter och arbetslösheten stiger.

Vad är det då som är så oacceptabelt i statsminister Juha Sipiläs sätt att agera? Den finländska arbetsmarknadens centrala element har varit förtroende och förhandlingar. Arbetsgivarna, arbetstagarna och regeringen samlas runt ett bord och ser till all lösningarna blir balanserade och att intressen beaktas jämlikt. Arbetstagarna upplever nu att regeringen har brutit mot de här principerna. Och inte bara principerna; flera experter anser också att regeringens avsikter att strunta i avtalandet och istället ta ibruktvångslagstiftning bryter mot grundlagen och flere internationella fördrag Finland skrivit på och krävt att andra länder följer dem.

De senaste dagarna har en del högerpolitiker, b.la. Sfp:s ordförande Carl Haglund, öppet kritiserat arbetstagarorganisationer för att de inte har accepterat Juha Sipiläs sisilianska förhandlingsmetoder. Jag undrar ifall Haglund & co skulle acceptera de metoder som regeringen nu använder, om måltavlan skulle vara någonting annat än facket och arbetstagarnas rättigheter. Hur skulle resonemanget från Sfp-hållet lyda ifall Sipilä skulle föreslå likadanna förhandlingar om svenska språket? ”Först går ni med på att svenskan slopas och efter det kan vi sätta ner oss och fundera tillsammans på hur det verkställs.

Jag hoppas regeringen slutar med utpressning och sätter sig i förhandlingsbordet. Och att regeringen kommer ihåg att det har fått sitt förtroende från folket, inte av näringslivet.