Ingenting är som förr; I min ungdom sjöng Thomas Ledin att ”Sommaren är kort, det mesta regnar bort…”. I sommar har det minsann inte varit brist på soliga dagar.

Jag återvände från Nordiska rådets socialdemokraters sommarmöte från Island i förgår. Numera när jag träffar våra nordiska kamrater, är jag allt oftare tvungen i min politiska översikt från Finland inleda med att säga, att ”jag är numera bekymrad bara om två saker i den finska politiken – den ena är utrikespolitiken och den andra inrikespolitiken.” 

Så även denna gång. Regeringens utrikesminister Timo Soini har åter en gång gjort en björntjänst åt sitt land genom att uttala sig nedlåtande och hånfullt om kvinnornas rättigheter på ett sätt som är grovt i konflikt med Finlands och utrikesministeriets linje. Soini jublar på nätet att försöken att förbättra flickornas och kvinnornas rättigheter skjöts i sank i Syd-Amerika. 

Och om Soinis beteende är undermåligt, kan man inte ge något högre vitsord åt statsminister Juha Sipilä eller finansminister Petteri Orpo, som i värsta ”bästebroder-andan” låter utrikesminister Soini fortsätta sina obegripliga utlåtanden utan konsekvenser. 

Och tänk, att Soinis parti, De blåa, fick under en procents (0,8%) stöd från folket i den senaste gallup-mätningen. Och med det stödet, som inte ens ryms i felmarginalen, leder De Blåa utrikesministeriet, försvarsministeriet, arbetsministeriet, kulturministeriet, halva social- och hälsoministeriet samt Europa-ärenden. Utöver att dessa fd. Sannfinländare har balkat fast sig i makten och ministerbilarna, verkar de ha ett grepp över Centerpartiet och Samlingspartiet som tycks svälja vad som helst för att hålla trion och regeringen ihop. 

Jag har en och annan gång under de senaste tiderna haft ledsamt efter vår tidigare utrikesminister Erkki Tuomioja och det har säkert många andra också haft. Finland har i internationella sammanhangen varit på ett sätt större än vår egentliga storlek på grund av vårt balanserade utrikespolitik, internationellt engagemang, fredsförmedling och goda relationer såväl i öst som i väst. 

Också vår tillhörighet i Norden har varit en styrka och gett oss kanske rentav mera erkännande än våra egentliga gärningar tex i biståndsfrågor skulle ha berättigat. Regeringen Sipilä har om nu inte förlorat vårt goda resumé, åtminstone skadat den med att skära 40% i biståndet i en situation då nöden runt om i världen är enorm och det skulle krävas mera solidaritet, inte mindre. 

Överhuvudtaget har det senaste tidens utrikes- och försvarspolitiska diskussionens tyngdpunkt i allt för stor grad varit i militär utrustning och krigsövningar och en sådan diskussion ger en helt vrängd bild över vad Finlands säkerhet baserar sig på och varför den har varit så framgångsrik tidigare. Stoppandet av klimatförändringen, lösandet av den tragiska flyktingkrisen som berör 60 miljoner människor, krig, hunger och nöd kräver världsomfattande samarbete och fungerande internationella institutioner. Allt det här är vi redo att jobba för. Fredsbejakande utrikespolitik, som betonar dialogens betydelse och strävar efter att främja hållbar utveckling och demokrati, det är Finlands utrikespolitisk långa linje. Det är också Socialdemokraternas linje.

Det är ganska exakt åtta månader till följande riksdagsval och följande möjlighet för folket att bestämma i hurdant Finland de vill leva i. Det är klart, att väldigt många är besvikna på regeringen Sipilä och med fog. Enligt de senaste mätningarna är det bara 38% av finländare som mera tycker regeringen gör någonting vettigt. Ändå använder de 100% av makten. 

Det är lätt att förstå att folk känner sig besvikna; regeringen har svikit många löften, gjort stora nedskärningar och riktat dem orättvist. Regeringen straffar arbetslösa för arbetslöshet, sjuka för sjukdomar och handikappade för handikapp. Regeringen har hånat det akademiska samfundet, bråkat med löntagarna och gått speciellt hårt an offentliga sektorns lågavlönade. 

Det är många som tycker att det är tid för en förändring. Det tycker vi också. Det är många som tycker att Socialdemokraterna är den förändring som nu behövs – det tycker vi också och vi är redo att axla ansvar över en rättvisare, humanare och mera inkluderande Finland. Vi är stolta men inte nöjda. Stolta för det stöd vi får i mätningarna och som gör att vi är landets mest populära parti just nu, men vi är inte nöjda innan vi i valet får ett stöd som hjälper oss att rätta till orättvisor och framförallt att ta Finland vidare. 

Det är många saker som förtjänar vår uppmärksamhet. Utbildningssektorn har pinats med överdimensionerade och kortsiktiga nedskärningar som hotar både grund-, yrkes- och universitetsutbildningen. Finlands framgångar bygger på bildning, kunskap och kultur. En klok nation skjuter inte sig själv i foten genom att skrota sina kronjuveler s.s. grundskolan, yrkeskunskaper och högskolorna. 

På social- och hälsovårdssektorn lider vi på många håll av läkarbrist och läser i eftermiddagstidningarna om vanskötta och ensamma åldringar och om resursbrist inom hemvården. Vår lösning till bättre vård är inte bisnes på människornas hälsa utan tillräckligt med resurser, bl.a. bindande personaldimensionering i äldreomsorgen och tillräckligt med läkare i hälsocentralerna. Resurserna bör styras till vårdenheterna, inte till landskapsförvaltning. 

Också ekonomin och arbetsmarknaden kräver vår uppmärksamhet. Vi är glada att ekonomin äntligen efter en tung tioårig lågkonjunktur växer. Ett litet, exportdrivet land är beroende av internationella konjunkturer, som äntligen vänt så att de gynnar också Finland. Nu när ekonomin entligen växer, är vårt budskap, att tillväxten tillhör alla, speciellt dem som har under dåliga tider fått pruta på sina små löner eller bidrag. Det här kommer att vara de närmaste veckors samtalsämne då regeringen snart presenterar sitt förslag till nästa års budget. Det vi sett redan från finansministeriet tyder på att finansminister Orpo inte tänker ändra på politiken. Hur motiverar regeringen, att den fortsättningsvis tänker fortsätta med nedskärningarna trotts att ekonomin växer? De skär när det är dåliga tider och också när det är goda tider. Det bevisar att det inte handlar om ekonomi utan om regeringens ideologi. 

Vi gläds för varje nya arbetsplatss som uppstår och vill jobba för att nå en hög sysselsättningsgrad. Men tillväxten kan inte ske på bekostnad av skäliga arbetsvillkor. Arbetsmarknaden är hållbar bara om den baserar sig på rättvisa och avtalande. Vi accepterar inte att löntagarnas anställningsskydd, löner eller anställningsvillkor ensidigt försämras för att nå större vinster, som sedan landar i några fås fickor. Vårt Finland är ett avtalssamhälle, inte ett diktatsamhälle. 

Miljön kräver vår uppmärksamhet! Sommarens hetta, extrem torka, skogsbränder och algblomningen i våra vatten har varit allvarliga påminnelser om att samhällen är sköra när naturkrafterna tar vid. Vår granne Sverige har seriöst fått kämpa för att få bukt på sina skogsbränder och skulle förmodligen inte ha klarat av det utan hjälp av 9 andra EU-länder. En nyttig påminnelse om att naturkatastrofer sällan känner stadsgränser. Hundra människor dog tragiskt i våldsamma bränder i Grekland. 

Vi har ett stort ansvar att göra mera för naturen. Vi socialdemokrater grundade i tiderna Miljöministeriet till Finland och bärde ansvaret över stiftandet av den moderna tidens miljölagstiftning i vårt land. Men det här arbetet blev på hälft. Socialdemokraterna hissar nu miljöflaggan högre upp i vår flaggstång. Klimaten, naturen, skogarna, ängarna, kärren, sjöarna och haven – lyckas vi inte rädda dem, har vi i slutändan ingenting. De två mest akuta miljöfrågor i vår tid toppar också vår lista; klimatförändringen och i räddandet av Östersjön kan inte vänta. 

Inkommande höst och vinter kommer i rikspolitiken att handla om de två alternativen Finland och finländare nu har att välja emellan. Det ena alternativet är en Center-ledd eller samlingspartistisk regering, med andra ord en regering där Juha Sipilä eller Petteri Orpo fortsätter med den politik de gör idag. Det andra alternativet är en regering som leds av socialdemokraterna. I en parlamentarisk demokrati med nuvarande riksdagspartier finns det inte flera alternativ. Ett femprocentparti blir inte i Finland ett statsministerparti. Det är bra för väljarna att tänka på dessa alternativ; ger jag rösten åt den nuvarande regeringen eller vill jag ha en förändring. 

Vi socialdemokrater är den förändring och har beprövat kunnat visa på en mer internationell, human, solidarisk, jämlikare politik, där vi värnar om människan, kunskapssamhället och avtalssamhället. Det har varit och är vår stora styrka.

Vår styrka är också att vi jobbar för hela Finland och på båda inhemska språken. Det är bra att komma ihåg, att socialdemokraterna har hållit i taktpinnen när den nuvarande språklagstiftningen stiftades (justitieminister Johannes Koskinen), när nationalspråkstrategin togs fram (president Martti Ahtisaari) och när fallet Karleby avgjordes i grundlagsutskottet under Jacke Södermans hårda men skarpa blick. Och när Rovaniemi i år som sista stad flörtade med regeringens språkförsök tog Unga sossars ordförande Mikkel Näkkäläjärvi i ärendet och gav reformen sista smällen.

Så bästa österbottningar. Den här hösten och vintern gäller det. Och vi vet att på er hänger det inte på. Ni är företagsamma, arbetssamma och inte rädda att ta i. För att ge partiledningens och riksdagsgruppens stöd till ert arbete och för att maximera vår synlighet här, kommer vi till Vasa och Karleby-området med hela gänget om en dryg vecka. Hoppas det ger er vind i seglen. 

Tillsammans bygger vi landet! 

 

FSD:s sommarfest i Närpes 12.8.2018