Förra veckans mest dystra nyhet var inte, att sote-reformen skapar förvirring eller att bönderna är förtvivlade på grund av torkan (trotts att också dessa bägge är beklagliga nyheter, självfallet). Nej, förra veckans dystraste nyhet var den undersökning som Pensionsskyddscentralen publicerade. Undersökningen talar kall fakta om att var tionde pensionär i Finland har allvarliga ekonomiska svårigheter. I synnerhet pensionärer med låga pensioner och ensamboende pensionärer har svårt att få ekonomin att gå ihop.  Dessa pensionärer anger att de på grund av penningbrist har dragit ner på nödvändiga utgifter, såsom hälsovård, mediciner eller mat. Bland oss lever det allt för många äldre medmänniskor, som hamnar välja mellan att köpa mat eller mediciner! För ungefär hälften av pensionärerna är det i viss mån svårt att täcka sedvanliga utgifter. En tredjedel uppger att det inte blir pengar över efter nödvändiga utgifter.

Det finns en stark koppling mellan sjukdomar och utkomst. Enligt undersökningen har de pensionärer, som upplever hälsoproblem högre hälsovårdskostnader och därmed mindre pengar för övriga utgifter. Sjukpensionärernas upplevda ekonomi är klart svagare än andra pensionärers. Det finns sammanlagt ca 1,5 miljoner pensionstagare i Finland. Bland dem finns det 174 000 låginkomsttagare. En låginkomsttagare är en vuxen person, vars inkomster är under 1 200 €/mån.

Undersökningen bör tas på allvar och vi måste som nation kunna göra mera än vi gör idag. I botandet av pensionärsfattigdomen är ingen bättre än någon annan, så det är ingen vits att skuldbelägga någon för ogjorda eller tidigare dåliga beslut eller för någon annan att lyfta sin svans. Inte en enda pensionärs sits blir bättre av det. Men det som vi tillsammans kan göra är, att vi nu vidtar åtgärder som förbättrar dessa människors ställning.

Socialdemokraterna har föreslagit, att vi höjer de pensioner som är under 1400 € i månaden. Höjningen av de lägsta pensionerna skulle vara den mest effektiva metoden att underlätta pensionärsfattigdomen. Vi har också föreslagit att t.ex. läkemedelsavdraget borde ses över och att klientavgifternas betydelse är stor för många äldre och de borde i Finland bli rimligare och vara helst på samma nivå med övriga nordiska länder, där klientavgifterna ligger på betydligt lägre nivå än hos oss.

SDP:s förslag har bland pensionärerna välkomnats. Men det finns också aktörer som är kritiska till förslagen. Tyvärr finns det många som tycker det skulle bli för dyrt för statsekonomin att bota pensionärsfattigdomen. Märkbart är att de partier som nu har talat nedlåtande om SDP:s initiativ att höja de lägsta pensionerna, är samma aktörer som talar varmt om att sänka skatterna ytterligare med flere miljarder euro under följande valperiod. I min ekvation går det här inte ihop. Om och när valet går mellan en mänsklig och trygg ålderdom eller skattelättnader, är det lätt att välja. Den svagaste ska alltid komma först.

 

publicerad som kolumn i Västra Nyland 21.6.2018